PROJEKT GUSTAFSSON (ur Paddling 2010-12)
Den 7 oktober styrde Björn Olin kosan mot Jönköping. Målet var att fotografera världsmästaren Anders Gustafsson i sitt rätta element: i kanoten, på Vättern. Det här är Björns berättelse om hur det gick till.
“Sveriges näst största studio” tänker jag för mig själv och packar bilen full av fotoprylar. Sist slänger jag upp kajaken på taket. Vem vet, kanske får jag chansen att köra lite K1 med en världsmästare också.
I fotosammanhang har jag förmågan att bli hyperfokuserad, envis och repetitiv. Jag kan till och med trötta ut små barn med mina eviga variationer. Nu har jag bokat en långhelg i Jönköping med en mycket upptagen elitkanotist. Hur ska detta sluta?
Sent på eftermiddagen kommer jag fram. Anders tar emot nere på klubben.
“Välkommen! Ska vi sätta igång?” säger Anders.
”Javisst!” svarar jag och tänker för mig själv “det där brukar vara min replik”.
Anders tar mig till kanothuset. Där tar han ut en perfekt blå-gul-vit kanot som han fått direkt av pappa Nelo.
”Det här är min båt. Din finns i det röda skjulet bredvid.”
Där i skjulet ligger en förväxt optimistjolle gjord av pansarplast någon gång på 70-talet. ”Tyrm” står det på akterspegeln. Vi paddlar ut med Tyrm och sätter upp en fyrkant med blixtar i vattnet. De står på stativ som vi ställt på sjöns botten. Alla blixtarna är vända mot fyrkantens mitt.
Planen är att Anders ska paddla igenom fyrkanten och jag ska trycka av då han är vid punkten vi ljussatt för. Den punkten kallar vi för ”sweet spot”. Efter några rundor märker vi att om jag trycker av för tidigt så blir det väldigt mjukt ljus på Anders – han ser ut som en pojkbandsartist. Denna punkt får snabbt namnet ”boyband”. Om jag trycker av för sent så blir ljuset å andra sidan väldigt hårt. Denna punkt får naturligt namnet ”Salming”.
”Kör Salming!” invänder Anders.
Första kvällen kör vi intervaller om tjugo minuter, följt av justeringar. Blixtarna plågas av dagg och vatten från Anders skovlar. Plötsligt löper de amok och ett helt fyrverkeri bryter ut. Det är dags att avbryta och ro ut och gulla med dem.
Efter ett antal timmar börjar jag bli trött och seg. Inga spår av trötthet märks hos Anders, som till skillnad från mig paddlar oavbrutet. Jag säger till Anders att nu räcker det för idag. Okej tycker Anders och vi plockar ihop.
Dagen därpå börjar vi med ett tidigt träningspass i kanoten. Det blir jag, Anders och hans träningskompis Niklas Hemselius. Vi ska köra intervaller i Munksjön. Kvällen innan hade jag råkat kalla paddelskaftet för ”stången” - något som fick hela församlingen att stanna till. Förväntningarna på min paddling är inte så höga efter det.
Vi sätter av på Vätterns klara vatten. Efter en kort kanal kommer vi in i Munksjön. Här är det slut med det klara vattnet. De första intervallerna kör vi i en brun sörja av slemmig pappersmassa. När vi avverkat två tredjedelar av sjön försvinner pappersslemmet och ersätts av en riktigt otrevlig odör.
”Det här reningsverket har bokstavligt talat ballat ur” berättar Anders.
Reningsverket har haft problem och nu rinner allt avlopp orenat ut i Munksjön. Glamorös sport det här.
På de sista intervallerna lägger Anders och Niklas i högväxeln. Jag försöker med alla medel hålla mig kvar på vågen, men efter ett tag åker jag av.
”Bra för att vara en fotograf” ropar Anders.
Under eftermiddagen roar vi oss med foto där vi blandar blixtar och naturligt ljus. På kvällen har Anders fått låna badhuset av kommunen. Här är vattnet riktigt djupt så vi får överge blixtstativen. Istället har vi med oss en flotte och en assistent, Joacim Petersson. Jocke är inkallad direkt från krogen och har fortfarande en öl i handen när vi puttar ner honom i poolen tillsammans med den blixtförsedda flotten.
Badhuset är helt nedsläckt. Endast blixtarnas modelleringsljus lyser. Anders paddlar runt. Jocke följer Anders med blixtljuset.
Jag springer runt och plåtar så mycket jag orkar. Klockan 22 ska vi vara ute ur badet. Redan klockan 21.20 känner jag att jag börjar bli riktigt mätt och vi bryter kort senare. Vi har planerat att vi ska fotografera en dag till. Jag tar pulsen.
”Jag är så trött på det här. Vad gör vi? Är vi nöjda eller ska vi maxa?” frågar jag.
”Jag är också skittrött på det här. Vi maxar.” svarar Anders.
”Vi maxar.” instämmer jag.
Så blir det. Dagen därpå river vi av ett maratonpass med en ny variant av ljussättning och lite specialbilder till Anders sponsorer. Sysslorna delas upp knappt utan ord. Ena sekunden justerar Anders blixtarna från sin K1a och andra sekunden simmar jag runt för att rädda välta blixtstativ. Det vi båda har i sikte är resultatet. Vartefter tiden går nere i Jönköping börjar jag förstå ytterligare en viktig aspekt till varför just Anders blev den som plockade VM-medaljen.
