Vodlozero - En av Europas sista vildmarker

Text och bild: Björn Olin

Allteftersom människan kräver större resurser för att upprätthålla den ekonomiska tillväxten och hålla jämna steg med befolkningsökningen, klämtar klockan för de sista vildmarkerna.

Då jag av en slump ramlade över en webbsida med kartor över världens sista stora urskogar återupplivades drömmen om att besöka en av dessa vildmarkens sista utposter. I ett område ganska nära Sverige i ryska Karelen, hittade jag en sammanhängande urskog på över en halv miljon hektar – Vodlozero. På världskartan såg det ut som att den låg inom räckhåll. Jag presenterade idén om att resa dit för min kompis Kalle Lindström som tände på alla cylindrar.

Att resa till Ryssland är inte helt lätt. Vi tog kontakt med en rysk resebyrå som rekommenderade oss att skaffa ett så kallat finlandsvisum och ta oss in vägen via Helsingfors till S:t Petersburg. Därifrån skulle vi kunna ta oss med tåg och båt nästan hela vägen till Vodlozero. Den sista biten på ca 10 mil fick vi hantera när vi väl kommit så långt.

Vi förstod att det inte skulle bli någon charterresa till skogen. Snarare var det ganska troligt att vi skulle råka ut för en hel del obekväma överraskningar. Därför bestämde vi oss för minimal packning så att vi lätt skulle kunna anpassa oss – till vad vi nu behövde anpassa oss till. Kvar efter hård prioritering blev ett destillat av det absolut nödvändigaste: ett 1400 grams enmanstält för två, ultralätta sovsäckar, minimalt med ombyten och absolut ingen redundans i klädernas funktion. Kokkärl och gas lämnade vi hemma. Däremot lyxade vi till det med tvål, myggnät, tandborste, tandkräm och myggstift. Tyvärr kan man inte kompromissa med kamerautrustning, så en större systemkamera och två fasta objektiv fick följa med. Ett vidvinkelobjektiv för stora scenerier och ett makroobjektiv för detaljer. Kringutrustningen inskränkte sig till ett extra batteri och två minneskort .

Visumprocessen drog ut en aning på tiden. Myndigheterna påpekade att vi inte tecknat försäkringar som täckte transporten av Kalles kropp tillbaka till Finland om han skulle omkomma på vägen. En sådan försäkring är tydligen ett krav för att få komma in i Ryssland. Kalle var tvungen att teckna en specialförsäkring med MedFlight Finland som lovade att baxa ut honom om det skulle behövas. Lite oväntat täckte min hemförsäkring just en sådan transport.

Fredag den 27 juni sparkade äventyret igång. Vi seglade över Östersjön till Åbo med finlandsfärjan. Färjan var fullbokad och cafeterian blev vår sovsal. I Åbo hoppade vi på ett tåg som tog oss till Helsingfors. Där bytte vi till ett tåg till S:t Petersburg. Det ryska tåget andades historia och stolthet. Restaurangvagnen serverade omelett för knösar – 200 kronor jämt för en liten assiett gyllene äggröra.

Väl framme i S:t Petersburg var det dags att anmäla ankomsten till myndigheterna. Vi hade blivit tillsagda att visumkontoret som skulle bekräfta vår ankomst låg i norra delen av staden. Väl på plats fick vi inga dokument attesterade, utan en avsnäsning på ryska av en stor och auktoritär dam. Vår reseguide hade skickat oss till fel visumkontor. Rätt kontor låg någon annanstans. Vi tog oss tillbaka till stadens centrum och tryckte i oss en bricklunch på ett av stadens många snabbmatställen. Jag ringde visummyndigheterna och Kalle tog hand om skräpet efter maten. Det visade sig att rätt visumkontor bara låg cirka tio minuters gångväg från restaurangen. Vi tog vårt bagage och gick. Väl framme vid kontoret insåg jag att alla mina resehandlingar var borta. Pass, visum, allt. Kalle hade förmodligen slängt hela klabbet i soporna. Jag drog mig till minnes att jag lämnat dem på min matbricka. Jag sprang tillbaka till restaurangen. Sopsäcken var smockfull. Jag kunde inte ställa mig mitt i restaurangen och gräva igenom den, så jag var tvungen att lägga beslag på hela säcken och springa tillbaka med den till visumkontoret. Där dök jag och Kalle ner i säcken och benade systematiskt igenom avfallet. Djupt nere bland pommes frites, papper, läsk och friterad kyckling hittade vi mitt pass och mina visumhandlingar. Äntligen kunde vi stöka över formaliteterna och börja koncentrera oss på att ta oss till vildmarken.

Det kyrilliska alfabetet gjorde att vi inte kunde läsa oss till någon information överhuvudtaget. Vi var helt utlämnade till hjälpsamma människor som kunde överbrygga vår analfabetism. Tack vare ett system som byggde på att folk som förstod språket skrev lappar till oss som vi kunde visa upp vid olika situationer kunde vi genomföra de mest komplicerade transaktionerna. En av dessa var att beställa nattågsbiljetter till staden Petrozavodsk. Denna stad ligger mellan sjöarna Ladoga och Onega. Vi hade hört rykten om att det skulle gå båtar från Petrozavodsk till andra sidan Onega, som i kilometer mätt låg nära vår slutdestination, urskogen i Vodlozero.

Tidigt på morgonen dagen därpå ramlade vi ur tåget ut på perrongen i Petrozavodsk - hungriga och sömndruckna. Efter några timmars planlöst flackande i stan hittade vi en öppen restaurang. Det enda i matväg som vi kunde komma på det ryska namnet på var borstj. Borstj efter borstj beställdes in, tills vi blev mätta och belåtna.

Vi nådde den lilla byn Shalskiy på andra sidan Onega. James Bondbåten var verkligen en tidsmaskin. Grusvägarna, telefonstolparna och trähyddorna skvallrade om att vi hamnat mitt i 40-talet. Vi försökte stoppa det fåtal bilister som fanns och försökte förhandla om att köra oss till Pudozh. Till slut, med hjälp av många rubel, lyckades vi övertyga en herre om att köra oss hela vägen.

Vi fick reda på att det varje dag klockan 14.00 skulle gå en buss till Kuganavolak, en by som verkade ligga precis där skogen börjar.

Nästa dag på klockslaget rullade ett bussvrak in till hållplatsen. Några damer, skogshuggare och vi själva klev på. Dörrarna stängdes och bussen skramlade iväg. Den krängde och kryssade mellan gigantiska tjälskador och djupa spår i vägen. Nästan varje minut mötte vi fullastade timmerbilar. Jag började undra om vi kanske kommit för sent – att skogen redan var borta.

Bussen studsade omkring på grusvägen. Taket svajade och sitsarna hoppade. Lite då och då stannade den till och några skogshuggare klev av. Till slut var det bara vi och Kuganavolaks byfåne kvar. Han försökte intensivt signalera till oss genom att knäppa på halsen. Vi förstod ingenting. Höll vi på att hamna i trubbel?

Till slut nådde vi Kuganavolak. En gemytlig gammal sovjetidyll med ömsom renoverade och ömsom övergivna små timmerstugor. Några barn lekte vid vattnet. En ko och en häst spankulerade omkring mellan husen. Byfånen vimsade omkring på vägen och knäppte oupphörligen mot strupen med fingrarna. Bussen vände och försvann iväg i ett moln av damm. I övrigt skymtade vi inget liv.

Vi hade ett dilemma. Här stod vi mitt i ett jordbrukslandskap utan kartor. Var är skogen? Vi gick till barnen och försökte fråga. Efter en kvarts pekande och gestikulerande pekade barnen tillbaka längs med vägen där bussen försvunnit. Vi tog vår packning och började gå på den snirkliga grusvägen som vi just kom från. Det kändes som att vi tagit ännu ett kliv i tidsmaskinen. Nu var vi på luffen på den ryska landsbygden. Lanthandeln, de övergivna lastbilarna och en och annan mopedist signalerade 30-tal.

Vi gick längs med böljande ängar och passerade små träkyrkor med lökkupoler. Landskapet var förtrollande. Efter några timmars luffande kom vi till grannbyn. Där fanns en livsmedelsaffär. Vi hade redan ätit upp en större del av vår skogsmatsäck, så det var dags att bunkra igen. Vi försökte fråga tanten i affären om urskogen men hon bara skakade på huvudet. Men plötsligt steg det fram en äldre man och pekade på ett vitt hus på andra sidan byn och upprepade – Sauna! Sauna! Vi följde mannens råd och gick till det vita huset.

Nyfiken i en strut klev jag in i huset. Där fanns ett antal bastudörrar. Jag gick fram till en av dem och öppnade. Döm om min förvåning då jag fann en lika förvånad man i bastun, med kommunikationsradio och någon sorts protokoll i handen. Jag gick in och pratade högt om kartor och skog. Han såg frågande ut. Jag fortsatte förklara men språkbarriären var för hög. Till slut fattade han en telefonlur och ringde ett kort samtal.

En jeep stannade utanför bastun och en stor man klev ur – Vladmir. Han presenterade sig på perfekt engelska och vinkade in oss i en annan bastudörr. Denna dörr ledde in till ett kontor. På väggen fanns kartor över hela urskogen indelad i sektorer. Vladmir berättade att han var parkchef för nationalparken Vodlozero.

Det tog honom inte lång tid att mäta upp oss och förstå att vi kanske inte var av rätta virket för en urskogsvandring på egen hand. Han föreslog en paketresa. Vi skulle få båttransport till skogens början, och sedan följa en led norrut på egen hand. Efter cirka två mil skulle vi finna en stuga där det bodde en skogsvaktare. Han skulle göra oss sällskap vidare norrut över Karelska gränsen till Arkhangelsk där vi skulle träffa ytterligare en skogsvaktare. Sen skulle vi ta oss tillbaka till den första skogsvaktarstugan där en ny båt skulle skjutsa oss tillbaka till byn Kuganavolak. I Kuganavolak lovades det bastu och öl med parkchefen. Sedan hämtning med bil till James Bondbåten.

Vi tömde våra fickor på euro, rubel och kronor och överlämnade alltihop i en solfjäder till Vladmir. Vi var inte i närheten av vad det skulle kosta, men han strök några stugövernattningar på vägen och gav oss lite rabatt.

Den kvällen bodde vi i en stuga precis invid sjön Vodlozero. Ett par bybor kom över med torkad fisk som present. Vi tog ett snabbt kvällsdopp och gick tillbaka. Stugan var full av mygg och vi bestämde oss för att lägga en kort men intensiv stund på att effektivt döda alla mygg, så att vi därefter kunde sova i ro. Så blev det. Alla små mygg eliminerades och vi gick till sängs. En stund senare var huset fullt av mygg igen. Och igen. Myggen strömmade in i samma takt som vi dödade dem. Kalle drog på sig mygghatten och somnade. Jag rullade in mig i tältduken och sov inte mer än fem sammanhängande minuter den natten.

Dagen efter vaknade vi av att det spöregnade. Vare sig jag eller Kalle hade regnbyxor. Kalle ångrade sig och ville inte längre ut i urskogen. Jag övertalade ihärdigt. Diskussionen slutade med att Kalle gav vika. Jag visste inte riktigt själv vad jag egentligen ville.

Vi bordade den gamla bogserbåten som skulle ta oss till skogens början. Båten lade ut och vi korsade sjön Vodlozero i regn och blåst. Kalle satt tyst längs fram i förpiken. Jag frågade om han ångrade att vi åkte. ”Tärningen är kastad” mumlade han.

Vi kände oss som rymdmän i våra Goretex-jackor då vi klev av båten i Varishpelda. En delegation från 1900-talets början stod på bryggan – Pastorn med sitt långa skägg hälsade oss välkomna. Sen hälsade vi på frun iklädd långkjol och huckle, och till sist drängarna. Hästarna gick lösa och huskatten pöste på verandan till det timrade jättehuset. Vi bjöds in på en kopp kaffe. Folket i stugan engagerade sig i vår resa och försökte rita och visa hur vi skulle gå. Efter kaffet följde en kvinna oss till stigens början.

Vi följde stigen in i den dunkla trollskogen. Stora gamla knotiga träd stod sida vid sida med medelålders träd och unga små skott. Mossor, lavar och döda träd bildade ett ständigt varierande landskap. Naturen levde ett fritt liv.

Det tog en hel dag att nå skogsvaktarstugan, där en mycket trött och sjuk skogsvaktare tog emot oss. Efter en god middag och bastu började vi planera morgondagen. Först skulle vi åka båt upp förbi en raserad bro, sen skulle vi vandra i 17 kilometer till skogsvaktarstugan i Arkhangelsk. Jag kände att efter dagens pass skulle en vila vara bättre på sin plats, men mitt visum höll på att gå ut och detta var min enda chans. Jag höll tyst.

Dagen därpå satte vi av i skogsvaktarens fina gamla träbåt. Motorn var en krånglig och opålitlig rysk maskin som han inte hade mycket gott att säga om. – Rika prästen i Varishpelda har minsann Yamaha, men vi skogsvaktare får nöja oss med sådana här, klagade han. Båten tuffade sakta fram genom ändlös urskog. Någon timme senare tog vi i land vid en liten strand. På med ryggsäcken och vandringen fortsatte. Timme ut och timme in gick vi. Den sjuke skogsvaktaren studsade omkring i skogen med motorsåg och röjde undan nedfallna trän över stigen. Kalle, en gammal löpare och squashproffs trummade på i rask takt. Jag kände mig trött. Att jag paddlar kajak hemma hjälpte mig inte riktigt här.

Jag började tappa farten. Mina ben rörde sig långsammare. Kalle och skogsvaktaren fick vänta allt oftare. Jag satte mig på ett fällt träd och hämtade andan. Massiva köttätande flugor kom från ingenstans och började cirkulera ovanför mitt huvud. Jag reste mig och tvingade mig själv att gå vidare.

Plötsligt kom vi ut på enorma ängar där blommor och gräs nådde över våra huvuden. Det var före detta åkermark till för länge sedan övergivna byar. Under Sovjettiden togs det beslut att de små byarna kring Vodlozero skulle slås ihop till en, nämligen den som vi först kom till av misstag, Kuganavolak. De äldre byborna motsatte sig detta och staten svarade med att stänga av el och vägförbindelser. Dessa byar levde vidare ändå och innevånarna började bedriva jordbruk på urtida vis i total isolering. Då de sista byborna dog lämnades byarna övergivna. Nu stod vi där, ett antal år senare, mitt i deras före detta åkrar och tittade in mot husen. Nu var vi tillbaka på 1800-talet.

Sent den kvällen nådde vi skogsvaktaren i Arkhangelsks stuga. Den nye skogsvaktaren var en stor man, duktig på att berätta historier på ryska. Underhållet av stigarna i hans område var eftersatt, men där fanns mat och husrum i överflöd. Nye skogsvaktaren berättade att på den lilla sjön utanför skogsvaktarstugan fanns en ö. På den lilla ön fanns en 400-årig tall och nedanför den – benrester från en prins. Vi bestämde oss för att ta oss till ön på kvällsutflykt.

Vi lånade en uppblåsbar jolle och rodde ut. Här fanns mycket riktigt en stor knotig gammal tall. Nedanför tallen hittade vi benrester. Vår skogsvaktare inspekterade resterna noga. En bit av ett käkparti och några andra ben. – Det här är ingen gammal prins, mumlade han. Den här, vem det nu var, har dött nyligen. Annars hade inte resterna klarat sig här ovan jord. Jag och Kalle tänkte att kanske var det en utländsk turist?